Blogguppgift D: Elements of Journalism

Journalister och tidningars roll i samhället har hamnat allt längre bak i informationsledet när alla kan skriva vad de vill, när de vill. Jag hörde en gång ett citat från en dokumentär ”Kampen om internet” som lät ungefär att; Hemingway, Capote och de andra stora skulle inte ens ha kommit fram idag för vi inte längre kan hitta guldkornen bland all skit. Sant.

Men i The Elements of Journalism står det att journalistiken alltid har fått anpassa sig, efter till exempel tidningar, radio, tv, och alltid har den överlevt om än så i en annan form.

Ta exemplet Cato från Englands 1720-tal (Elements of Journalism, s:17). Två Londontidningsmän skrev under pseudonymen Cato om att ”sanningen ska vara ett försvar mot förtal”. Det var tvärtemot dåtida regeringens åsikter om att förtal var i princip allt negativt sagt eller skrivet om regeringen.

I USA tog Catos värderingar fart och började följas. År 1735 kritiserade en tryckare vid namn John Peter Zenger guvenören av New York. Han åtalades för förtal. Hans försvar i rättegången var hämtat från Cato och Zengers advokat hävdade att folket hade ”rättighet.. att både avslöja och opponera mot egenmäktiga krafter.. genom att tala om och skriva sanningen”. Zenger friades sensationellt av domstolen och den amerikanska fria pressen hade börjat ta form.

Cato, ett dåtidens svar på vår generations Anonymous, en grupp född ur sociala medier med ett Robin Hoodskt budskap. Ta från de rika och ge till de fattiga. Vi, folket, har alltid slagits mot övermakten och slagits för vad vi tycker är rätt. Likaså i mediasammanhang. Det Cato gjorde som ny media på sin tid mot maktens män, gör människor i Guy Fawkes masker idag mot det som de anser orätt. De håller på, som vi alla, att forma en ny fri press mitt ibland oss.

Som den franske poeten Jean Baptiste Alphonse Karr en gång skrev ”ju mer saker förändras, desto mer förblir de detsamma”. Det skrevs år 1839.

Inom journalistiken kanske man nu får axla en annan mantel. En mer ödmjuk mantel.

Nu är den journalistiska formen mer ett alternativ till allt det andra därute. För journalismen att förbättras krävs därför mer av vad den verkligen är.

Att genom journalistiska grundvärderingar erbjuda en klarare och mer korrekt världsbild till medborgarna än den gemene bloggen gör. För de som fortfarande uppskattar och kräver pålitliga källor. Som ett bibliotek är ett alternativ till Google eller ett lexikon till Wikipedia. Lite mer svåråtkomligt men också mer pålitligt, mer korrekt.

En mindre lockande verklighet för journalistiken än förr i världen, men vi lever inte längre förr i världen, vi lever nu och det är bättre att anpassa sig än att dö ut.

I vissa aspekter kan man se de nya sociala, och ibland kaotiska, medierna som en travesti mot journalismen och det skrivna ordet. Källförteckningar är som bortblåsta och ett skriftspråk som hugger ned ord nu mer än någonsin, visst är det LOL?

Men trots att det nu är skakigare händer som håller pennorna är det också fler ögon som ser det som sker.

När bankerna på Wall Street fortsatte att stoppa ned sin långa fingrar i den allmänna kakburken i form av stödpaket samtidigt som den vanliga människan svalt, då fick ett stort antal nog. De skapade Occupy Wall Street och sa ifrån. Nästan 300 år senare i samma stad som Zenger hade stått för sitt ord, stod nu flera tusentals för deras. Ett underbart initiativ, enligt undertecknad, som det skulle rapporteras massor om, trodde man. Istället lös otäckt nog mediarapporteringen med sin frånvaro när demonstrationen hade hållit på i veckor. Nån artikel här, något inslag där, men informationen var knapphändig. Då sprakade det till från internet.

Runtom på sociala medier som Facebook spreds retuscherade bilder från Google och tidningar där demonstranterna är flera tusen färre i antal än i verkligheten. Där i ligger också de sociala mediernas storhet, att internet är till för alla. Här finns miljontals munnar och ännu flera ögon. För vem ska granska granskarna om inte vi, folket.

Säga vad man vill om menlösa statusuppdateringar, twittrande i örat och virala klipp från Youtube, men vad de har gemensamt är att de är en samlingsplats för information. Och i ett transparent samhälle är det svårare att göra orätt (The Elements of Journalism, s:xiv). Protesterna och maktskiftet i Egypten hade aldrig fått samma genomslagskraft utan sociala medier och i Libyen hade en Gaddhafi fortfarande suttit på den guldbetäckta tronen. Det finns alltid orättvisor att peka på, men så länge det är fler som ser, så kan färre fortsätta att blunda.

Journalistik kan ställas upp i tio olika punkter som har en enorm betydelse för yrket. Men hos mig är det viktigaste för journalistiken att skapa förståelse för olika situationer, att göra världen lite mer uppmärksam, göra den lite bättre. Det kanske är nu som punkt tio i Elements of Journalism är mer viktig än någonsin; Civila har också rättigheter och ansvar när det kommer till nyheter.

Sätt på dig dina kritiska glasögon när du läser bloggar och inlägg. Men det gäller hos tidningar likaså.

Det är sorgligt att tänka på men ofta litar jag mer på en ofiltrerad icke-vinstdrivande blogg en ett stort vinstdrivande monster i konkurrensdjungeln, som de flesta tidningar ändå är. Trots sina betalda journalister.

Tidningarna överlever inte utan sponsorer, sponsorer får de lättare genom att välja en sida att stå på, sponsorer får de lättare om de säljer lösnummer, lösnummer säljer de lättare med sensationsjournalistik. Det blir lätt en ond nedåtspiral som föder större och större företag med en dold drivande politisk agenda.

Efter många tankegångar fram och tillbaka så är väl det jag vill säga att; frukta inte de sociala medierna. Lär av dem och dra nytta av dem. För att sprida kunskap är att göra samhället bättre, med skakig penna eller ej.

Fredrik Palmqvist

Blogguppgift C: När blir journalistik fiktion?

Jag har valt att läsa ”I dödens väntrum” av Christer Berglund. Det är en bok med femton stycken olika reportage från Berglunds journalistkarriär som bland annat har publicerats i Café och Upp&Ner. De fem första reportagen handlar om brott, de fem nästa porträtt av olika kända personer och de fem sista platsskildringar med vanliga människor i huvudrollerna.

Det är främst i del 1, om brott, som ”New Journalism” gör sig starkast närvarande. Det börjar ofta med att man kastas rakt in i förövarens dag som leder upp till brottet denne ska begå.

Berglund skriver så nära att man känner sig placerad mitt i personens och händelsernas centrum, fast från ovan. Som i en novell.

Han skriver detaljerat och med alldaglig fast ändå skönlitterärt språk om förövarens handlingar och till och med tankar i en nutidsform upp till mordet. Sedan kommer ett avsnittsavbryt och han kan då gå in på personens uppväxt, sen ett till och då tar han upp domen, fängelseliv sen familj. Ja ni fattar.

Han går även ofta in på offret och dennes bakgrund så att man får hela sanningen och själv kan skaffa sig en rättvis bild. Det är det han försöker skapa på ett intressant och högklassigt litterärt sätt, den rättvisa bilden. Det är journalistik, ny journalistik.

När man skriver på detta sätt, jag utgår från brottstexterna, får man en extra dimension från båda sidorna av journalistik och skönlitteratur. Man får skönlitteraturens språkarsenal att krydda en redan bra story med för journalisten, samt att man får en sann händelse som ökar trovärdigheten och ”wow”-faktorn i och med det makabra som det verkliga brottet erbjuder.

Det är svårt att sätta stämpel på om det är litterär journalistik eller journalistisk litteratur, men just här i Christer Berglunds fall skulle jag säga att det är olika.

Hos de fem första texterna är den enskilda händelsen det viktiga och det känns som att han drar lite egna antaganden i personernas tankegångar. Dessa texter känns mer som journalistisk litteratur. En allvetande berättare som berättar en historia. I de andra texterna är han mer den närvarande reportern som ska skildra en person eller öde, då och där känns det som litterär journalistik.

**

Man kan och ska ha samma krav på sanning i dessa texter som vanliga journalistiska texter. De utger sig trots allt för att vara journalistik och verkliga händelser. Då ska man inte rucka på sanningshalten och det är där det stora problemet ligger. Brott ska inte förvärras eller förvrängas bara för sensation höjer texter. Personer ska inte demoniseras. Men vi journalister, just det vi, är trots allt berättare som vill dela med oss av en bra, helst fantastisk, berättelse. Då kan sanningen lättare hamna i baksätet och så får det inte vara.

Nu har ju Berglund suttit länge och väl med alla inblandade som han kunnat och hämtat information. Därför vet han det mesta kring fallen, del 1. Då är det okej enligt mig, om det nu är så, att dra lite egna konkreta slutsatser kring förövarnas tankestämning, baserat på intervjuer, precis innan och under brottet.

**

New Journalism känns som det konkreta jag har letat efter i mitt sätt att vilja skriva. Journalistiska texter med det där lilla extra som är skönlitteraturen. Att kunna göra en bra berättelse bättre, och helst fantastisk.

Fredrik Palmqvist

Blogguppgift B: Etik i medierna

– Vi vet att sexualbrottslingar ofta upprepar sina brott. Jag tror att det hade varit hindrande om medierna oftare publicerade namn. Under täckmantel av att vara hänsynsfulla gör man så att fler drabbas och att den här personen kan upprepa sina brott, säger Stig Hadenius till SvD.se och fortsätter:


- Medierna diskuterar ständigt konsekvenserna av en publicering, men aldrig vad konsekvensen blir om man inte publicerar.

Stig Hadenius har en poäng, hade man hängt ut Anders Eklund innan Englamordet så hade kanske hennes liv gått att rädda. Men vi hade fått betala ett högt pris i integritet. Det blir en fråga om utitalirstisk konsekventalism där man måste jämföra det väldigt dåliga för ett mindre antal mot vad som är lite bättre för den stora massan.

Det preventiva brottsbekämpningen är samma argument som för FRA-lagen. FRA som är till för att skydda landets säkerhet eftersom FRA får tillgång till all trafik behandlas alla i utgångsläget som misstänkta, vilket strider mot normala rättsprinciper (http://www.dn.se/nyheter/politik/snabbguide-vad-handlar-fra-lagen-om ). Man ser mer dåligt, men man ser också helt enkelt mer. Vart går gränsen innan våra privatliv är helt raserade.

Vi sitter vid Google som analyserar och sparar varenda sökning, vi finns på facebook där alla våra kontaktuppgifter finns kvar, vi övervakas av FRA-lagen, vi bildar vår uppfattning från media och nu ska vi dömas av media? Det låter förvisso som ett naturligt steg i dataevolutionen, men jag vill det inte. Jag vill ha min personliga integritet kvar och att döma potentiellt oskyldiga människor i tv och tidningar är ett hot mot den mänskliga integriteten.

Då börjar det mer och mer likna ett big brother-samhälle ur George Orwells 1984. Där media inte bara agerar en skev spegel mot samhället utan också agerar domstol för detsamma. Då är vi och snuddar på en mindre slagkraftig diktatur i pappersform där media agerar privatperson, spegel, polis och domstol. Rätt eller fel? Det kanske medierna snart talar om för oss.

**

Fallet i Malmö där Daniel Nordström mördades av två unga män är väldigt knepigt i mediernas etiska regler. Offret var en homosexuell man och de två misstänkta hade starka religiösa åsikter.

Aftonbladet valde att köra stenhårt på religionsaspekten kring fallet. De publicerade texter från 17åringens blogg med islamistiska budskap, som är allmänna handlingar när det ligger på internet, men som även gör det lätt att identifiera 17åringen.

Istället gjorde SvD det på ett annat sätt som skrev om en ”extrem blogg i moralfrågor”. Men Aftonbladet valde alltså att vinkla motivet som bara hatbrott, vilket lämnar en besk eftersmak kring islam. Det är inte ett bevisat hatbrott och istället för medierna som domstol tog Aftonbladet på sig rollen som polisutredare istället.

Samtidigt som jag skriver så märker jag hur svårt det verkar vara att balansera rollerna medierna vill klä sig i.

Jag vill att tidningarna ska spegla samhället, men de måste även utforska och granska. Jag vill att de ska skildra verkligheten, men de måste ju också skildra verkligheten som just de ser den. Det hade varit lättare att balansera på fjäderlina mellan Petronas Twin Towers.

**

Jan Hedin, huvudredaktör på Aftonbladet, menar i en intervju att tidningarna är offentlighetens öga men att det är andra (internetforum) som sitter på informationen när tidningarna restrikteras från att uppge viss information.(http://www.sr.se/sida/LaddaNer.aspx?ProgramID=2795).

Men tidningarna har en helt annan trovärdighet än olika forum har, de har vuxit med den trovärdigheten i århundraden medan internetforumen precis har börjat prata. Så tidningar har ett annat ansvar än internet gentemot befolkningen, en befolkning som bildar stora delar av sin världsbild genom just tidningar och tv.

**

För att återgå till fallet i Malmö genom på olika punkter i mediernas spelregler så fastnade jag speciellt för två stycken. (http://www.sjf.se/portal/page?_pageid=53,38437&_dad=portal&_schema=portal)

10. Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.

Denna punkt känns som den som mest berör det jag har skrivit om. Ändå klargör den egentligen ingenting om man tar fallet i Malmö. I fallet är det en bedömningsfråga för var enskild tidning vad som är relevant i sammanhanget.

9. Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga.

Den här punkten fastnar mer hos mig. Visa största möjliga hänsyn. Även fast den mördade mannens sexualitet och de åtalade männens politiska åsikter kan anses relevanta så ska de tre inte behöva bli reducerade till endast de sakerna. De var mer än politik och sexualitet. Sydsvenskan skriver om de unga misstänkta killarnas duktiga skolarbete och andra rapporterar om att Daniel skulle på glöggkväll hos vänner. Vilka människor de är och var glöms lätt bort och reduceras till konkreta läggningar.

**

Det känns som fram och tillbaka hela tiden i frågan om mediernas etik. Båda sidor har rätt, och båda har fel. Man ska inte kränka människors integritet men man ska heller inte kväva tryckfriheten. 
Min åsikt är att när det finns privata intressen bakom, som det gör hos medierna för de är företag, så ska man inte få kunna agera domstol åt ett helt land. Är det Bonnier som ska bestämma vem som är skyldig och vem som är oskyldig? Även om det inte är Bonnier som slår klubban i bordet så är personen ifråga redan dömd på ett sätt. Man är dömd hos allmänheten, då är en domstolsdom ett milt straff. Maria-Pia Boëthius skriver i sin bok, ”Mediernas svarta bok”, att hon sitter hellre fängslad oskyldigt dömd än att skyldig frias men ha tvingats gå igenom mediedomstolen. Även om man inte blir dömd, så blir man aldrig heller glömd.

Fredrik Palmqvist

Blogguppgift A: Nyhetsvärdering

Bengt Johansson skriver i sin rapport ”Vid nyhetsdesken” om nyhetsurval i två olika grupper som nyhetsredaktionerna meddelar oss efter, det publiken bör ha och det publiken vill ha.

Den första nyheten jag har valt ut från Aftonbladet handlar om Systembolagets nya tankar kring utkörning av alkohol ända fram till kundernas dörrmatta (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13644624.ab ). Detta är en nyhet som vi bör ha.

Det är en nyhet som berör oss väldigt direkt då händelsen prickar in några viktiga av många kriterier för nyhetsvärdering; inträffar nära, överraskande, ”offentlig person” och berör många människors dagliga liv(http://www.mediekompass.se/mediekunskap/pa-tidningen/nyhetsvaerdering ).

Dessa nyheter är det viktigt att skapa debatt kring. Är det rätt med hemkörning av alkohol? Systembolaget måste ju konkurrera med de andra företagen som erbjuder hemkörning av alkohol, för att behålla ett visst monopol och bättre övervaka svenskarnas alkoholkonsumtion. Men är lösningen då att köra hem mer alkohol till svenskarna, att bättre reglera våra alkoholvanor genom att öka tillgängligheten på alkohol? Många vinklar går att vrida och många argument att diskutera, därför bör vi, publiken, ha nyheten.

Sen finns det den andra gruppen, de nyheter publiken vill ha. Eller åtminstone de nyheter som redaktionen tror att vi vill ha.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article13643648.ab

Denna artikel är även också från Aftonbladet, eller deras fula lillasyster Klick-delen. Men likaså är den en högt uppsatt nyhet på Aftonbladets hemsida. ”Lohan firar mamman - med en rejäl kyss” lyder rubriken. Man kan bli arg, jag blir det ibland, för att man precis innan har läst en värdig nyhetsartikel, sedan kommer det här. Ännu argare blir man om man kommer på sig själv att gå in på artikeln.

Men det kanske inte är så konstigt att vi gör det ändå? Händelsen inträffar inte direkt geografiskt nära, men den inträffar kulturellt nära. Dagligen pumpas vi med tv, filmer och allt möjligt från våra amerikanska vänner med samma västvärlds-välfärd som oss. Personligen är nog landet jag har mest kunskap om förutom Sverige, USA. Så nyheten inträffar nära.

Det finns en bra bild till nyheten och den handlar om en mycket offentlig person (http://www.mediekompass.se/mediekunskap/pa-tidningen/nyhetsvaerdering). Hur många känner inte till Lindsay Lohan av en eller annan anledning. Vi känner henne inte, men nästan tack vare all medierapportering för att mätta kändishetsen. Det finns en bra monolog ur Fredrik Lindströms film Känd från TV som förklarar detta bra;

• ”En människa kan hålla reda på ett par tretusen personer, det är så mycket vi får plats med i huvet. På hårddisken. Och så verkar det ha varit i alla tider. Det verkar vara så att det är så många man omger sig med. Så många var vi i stammarna i dom primitiva samhällena. Eller i ett härad i bonde-Sverige. Idag så är siffran antagligen exakt lika stor, men över hälften av dom har vi aldrig träffat. Det är kändisar som vi tror att vi känner. Vi ser dom varje dag, dom finns inregistrerade i våra hjärnor som om dom vore våra stammedlemmar eller våra grannar.
• För många människor suddas den här gränsen ut mellan kändisar, tevekändisar, och riktiga människor. Det blir en skenvärld som målas upp, som tar allt större plats i våra liv. ”

I den här artikeln har alltså Lohan återigen hamnat i blåsväder, och vem vill inte höra lite skvaller om en bekant. Till och med nyheter som Lindsay Lohans mammakyss går alltså att förklara, men de är förhoppningsvis svårare att försvara.