Jag har valt att läsa ”I dödens väntrum” av Christer Berglund. Det är en bok med femton stycken olika reportage från Berglunds journalistkarriär som bland annat har publicerats i Café och Upp&Ner. De fem första reportagen handlar om brott, de fem nästa porträtt av olika kända personer och de fem sista platsskildringar med vanliga människor i huvudrollerna.
Det är främst i del 1, om brott, som ”New Journalism” gör sig starkast närvarande. Det börjar ofta med att man kastas rakt in i förövarens dag som leder upp till brottet denne ska begå.
Berglund skriver så nära att man känner sig placerad mitt i personens och händelsernas centrum, fast från ovan. Som i en novell.
Han skriver detaljerat och med alldaglig fast ändå skönlitterärt språk om förövarens handlingar och till och med tankar i en nutidsform upp till mordet. Sedan kommer ett avsnittsavbryt och han kan då gå in på personens uppväxt, sen ett till och då tar han upp domen, fängelseliv sen familj. Ja ni fattar.
Han går även ofta in på offret och dennes bakgrund så att man får hela sanningen och själv kan skaffa sig en rättvis bild. Det är det han försöker skapa på ett intressant och högklassigt litterärt sätt, den rättvisa bilden. Det är journalistik, ny journalistik.
När man skriver på detta sätt, jag utgår från brottstexterna, får man en extra dimension från båda sidorna av journalistik och skönlitteratur. Man får skönlitteraturens språkarsenal att krydda en redan bra story med för journalisten, samt att man får en sann händelse som ökar trovärdigheten och ”wow”-faktorn i och med det makabra som det verkliga brottet erbjuder.
Det är svårt att sätta stämpel på om det är litterär journalistik eller journalistisk litteratur, men just här i Christer Berglunds fall skulle jag säga att det är olika.
Hos de fem första texterna är den enskilda händelsen det viktiga och det känns som att han drar lite egna antaganden i personernas tankegångar. Dessa texter känns mer som journalistisk litteratur. En allvetande berättare som berättar en historia. I de andra texterna är han mer den närvarande reportern som ska skildra en person eller öde, då och där känns det som litterär journalistik.
**
Man kan och ska ha samma krav på sanning i dessa texter som vanliga journalistiska texter. De utger sig trots allt för att vara journalistik och verkliga händelser. Då ska man inte rucka på sanningshalten och det är där det stora problemet ligger. Brott ska inte förvärras eller förvrängas bara för sensation höjer texter. Personer ska inte demoniseras. Men vi journalister, just det vi, är trots allt berättare som vill dela med oss av en bra, helst fantastisk, berättelse. Då kan sanningen lättare hamna i baksätet och så får det inte vara.
Nu har ju Berglund suttit länge och väl med alla inblandade som han kunnat och hämtat information. Därför vet han det mesta kring fallen, del 1. Då är det okej enligt mig, om det nu är så, att dra lite egna konkreta slutsatser kring förövarnas tankestämning, baserat på intervjuer, precis innan och under brottet.
**
New Journalism känns som det konkreta jag har letat efter i mitt sätt att vilja skriva. Journalistiska texter med det där lilla extra som är skönlitteraturen. Att kunna göra en bra berättelse bättre, och helst fantastisk.
Fredrik Palmqvist
